Vem uppfann jäsning?

Uppfinningen av jäsning tillskrivs inte en enda individ utan är snarare resultatet av kollektiv mänsklig uppfinningsrikedom under tusentals år. Utövningen av jäsning uppstod oberoende i olika delar av världen och över olika kulturer.

De tidigaste bevisen på jäsning går tillbaka till den neolitiska perioden (cirka 10 000 f.Kr.), med produktion av alkoholhaltiga drycker som öl och vin. Dessa drycker upptäcktes sannolikt genom naturliga processer, eftersom vild jäst och bakterier som finns på frukter och spannmål skulle få dem att jäsa när de utsätts för rätt förhållanden, såsom värme och fukt.

Med tiden utvecklade människor tekniker för att kontrollera och förbättra jäsningsprocessen, vilket gör att de kan producera ett bredare utbud av fermenterade livsmedel och drycker. Till exempel använde de gamla egyptierna och babylonierna jäst för att göra bröd, medan kineserna utvecklade tekniker för att jäsa sojabönor för att göra sojasås och tofu.

Jäsning spelade en viktig roll för att bevara maten och göra den säker för konsumtion. Före tillkomsten av kylning tillät jäsning människor att lagra mat under längre perioder genom att omvandla ömtåliga föremål till mer stabila och lagringsstabila produkter. Dessutom innehåller fermenterade livsmedel nyttiga bakterier och andra mikroorganismer som kan bidra till tarmhälsa och allmänt välbefinnande.

Därför kan uppfinningen av jäsning ses som en kollektiv ansträngning och prestation för mänskligheten, med bidrag från många kulturer och individer genom historien.