Vilken mat fanns det ombord på fartyg på 1700-talet?

Maten som var tillgänglig på fartyg under 1700-talet berodde på olika faktorer såsom syftet med resan, tillgängliga resurser, lagringsmöjligheter och den region i världen som fartyget reste i. Här är några vanliga typer av mat som finns ombord på fartyg i 1700-talet:

Saltkött :Saltat kött, särskilt nötkött och fläsk, var en vanlig stapelvara på fartyg. Att konservera kött med salt var en populär teknik för att förhindra förstörelse under långa resor.

Torkad fisk :Fisk, ofta torkad och saltad, var en annan viktig källa till protein. Sorter som torsk, sill och makrill konsumerades ofta.

Skeppskax :Hårda, torra kex gjorda av vetemjöl och vatten var en basföda på fartyg. Dessa kex hade lång hållbarhet och var idealiska för längre resor.

Ost :Olika typer av ost, som cheddar eller parmesan, lagrades vanligtvis för sin relativt långa hållbarhetstid och satte smak till måltiderna.

Grönsaker :Färska grönsaker var begränsade ombord på grund av deras korta hållbarhet. Men torkade eller inlagda grönsaker som ärtor, bönor och lök bars ofta.

Frukt :Frukter som torkade äpplen, fikon och russin fanns tillgängliga eftersom de kunde stå emot de långa resorna.

Havregrynsgröt :Havregrynsgröt konsumerades ofta till frukost eller som varm måltid under kallt väder.

Torkade bönor och linser :Torkade bönor och linser var kompakta källor till protein och fibrer på fartyg.

Konserver :Konserveringstekniken var fortfarande i ett tidigt skede, men vissa livsmedel som konserverad frukt och grönsaker började dyka upp på fartyg.

Dricksvatten :Färskt dricksvatten var avgörande, men att säkra en tillräcklig tillgång kan vara en utmaning. Fartyg transporterade vanligtvis tunnor med vatten som ofta behövde filtreras och kokas på grund av föroreningsrisker.

Alkohol :Rom, vin och öl var vanliga ombord på fartyg. Alkoholhaltiga drycker konsumerades av besättningen och passagerarna för bevarande och moraliska ändamål.

Det är värt att notera att matransonering ofta var nödvändig för att säkerställa att förråden räckte under hela resan. Matkonserveringstekniker var viktiga, eftersom resor ofta varade i flera månader, vilket gjorde färska proviant svår att underhålla.